Förföljelsen och mordet på Europas romska minoriteter (roma, sinti och andra så kallade zigenare) ägde rum ungefär samtidigt och på många av de platser där nazisterna genomförde folkmordet på judarna under Förintelsen. I många fall var samma aktörer ansvariga för våldet, såsom tyska SS-trupper, polis och lokala medarbetare. Trots dessa likheter bör folkmordet på romerna betraktas som en separat historisk händelse med egna orsaker och följder i olika länder. Dess arv i samhället skiljer sig också i jämförelse med Förintelsen.

Det romska folket har många namn. De kan kalla sig roma, sinti, manouches, cale, romanichals, resande med mera på sitt eget språk. Många majoritetssamhällen kallar emellertid helt enkelt dessa grupper "zigenare", ett ord som vanligtvis har negativa associationer. Rädslan, misstanken eller hatet mot romska och andra grupper i samhället som betraktas som "zigenarliknande" kallas numera antiziganism (även antigypsyism eller antiromism).

En fotograf med en grupp romer som lever som nomader. Denna bild togs troligtvis i Tjeckoslovakien, 1939.

Förfäderna till romerna och närbesläktade etniska grupper – domari ("nawar") i Mellanöstern, lomari i Armenien, lyuli i Centralasien – lämnade sitt ursprungliga hemland, Indien, under folkvandringarna som började omkring år 500.

Vid omkring år 1000 nådde förfäderna till dagens romer det bysantinska riket. Under de närmaste århundradena anpassade de sig till delar av den bysantinska grekiska kulturen och blev romer – ett av de europeiska folken.

När det bysantinska riket försvagades under medeltiden spred sig romska grupper i flera omgångar över Europa. Vid omkring år 1600 levde romer i alla delar av Europa, från Grekland till Skottland, från Portugal till Finland och Ryssland.

De olika romska grupperna fortsatte att utvecklas, som resultat av folkvandringarna och genom att interagera med de samhällen där de slog sig ner. Detta ledde till den bredd av talade dialekter, traditioner, yrken och religiösa övertygelser som vi idag ser bland de romska grupperna runt om i Europa. De finska romerna talar exempelvis en romsk dialekt som har påverkats av det finska språket och deras traditionella kläder skiljer sig mycket från de spanska och ungerska romernas. Alla romska grupper som finns idag har kvar delar av en ursprunglig gemensam romsk kultur, även om det skiljer sig åt mellan grupperna i fråga om vad och hur mycket man bevarat.

Liksom antisemitismen är antiziganismens historia nästan lika lång som romernas historia i Europa. Antiziganism förekommer i alla europeiska – och även många icke-europeiska – samhällen. Den är grunden för det som ledde till folkmordet på romerna i Europa under andra världskriget.

Under 1600-talet hade ett antal stereotyper om "zigenare" redan spritts över hela Europa. Sådana stereotyper kunde vara att "zigenare" av naturen var kriminella, smutsiga, opålitliga, svekfulla, omoraliska och ointresserade av ärligt arbete och ett normalt sätt att leva. Istället ansåg man att "zigenare" föredrog att flytta från plats till plats och ville tigga, stjäla, underhålla eller utföra enklare, tillfälliga arbeten för sitt uppehälle. Till skillnad från den fasta befolkningen, såg man med misstänksamma ögon på ”zigenare” och betraktade dem i bästa fall som farliga utlänningar, i värsta fall togs de för onda hantlangare åt djävulen.

Mycket av denna fientlighet mot "zigenare" var resultatet av missförstånd och konflikter som uppstod under den tidiga kontakten mellan lokalbefolkningen och romerna. Kulturella skillnader och språkbarriärer gjorde det svårt för båda sidor att undvika misstag.

Den ömsesidiga känslan av misstänksamhet ledde till en situation där "zigenare" hänvisades till samhällets periferi och romerna anpassade sitt sätt att leva för att klara av denna utfrysning från majoritetsbefolkningarna.

Redan på 1600-talet och 1700-talet riktades antiziganistiska lagar och förordningar mot romer i många europeiska länder. Eftersom romer ofta anklagades för kriminalitet, trolldom, spridning av sjukdomar eller spioneri för fienden, hindrades "zigenare" från att stanna kvar på en ort länge och fråntogs grundläggande rättigheter såsom att äga egendom eller att delta i kyrkans ceremonier.

I Spanien och Ungern tvingade regeringen med våld romer att flytta och förbjöd deras språk och kultur i ett försök att göra dem till hederliga bönder. I Skandinavien tillät lagar att manliga "zigenare" dödades på plats och att kvinnor och barn tvingades att lämna landet. Från slutet av medeltiden fram till 1850-talet ägdes "zigenare" som slavar av mäktiga markägare, bland annat kyrkan, i rumänska områden. Dessa exempel visar att de personer som i Europa kallades "zigenare" betraktades som ett problem eller ett hot och skulle därför inte ha samma rättigheter som andra.

På 1800-talet bidrog framväxten av den moderna nationalstaten till nya former av antiziganism. Idéer som främjade "rena" nationer och "raser" ledde till slutsatsen att "zigenare" var sämre och inte hörde hemma i nationalstaten. Utvecklingen av en modern, kapitalistisk marknadsekonomi ledde också till tron ​​att "zigenarnas" livsstil framstod som bakåtsträvande och improduktiv och därför borde förbjudas.

Eftersom dessa attityder också började påverka politiken, övervägde polisen, som var en nyckelinstitution i alla stater, att göra sig av med "zigenarna". Steg för steg jämställdes en rom med en brottsling och på grund av artonhundratalets idéer om hur kriminella drag gick i arv sågs "zigenare" som kriminella redan från födseln. Därför hade polisen redan före första världskriget i Tyskland, Frankrike och några andra europeiska länder befogenheter att registrera och övervaka "zigenare" inom deras territorium.

Många poliser såg det som sitt jobb att förhindra spridningen av "zigenarplågan", som den ofta kallades i den offentliga debatten.

I samband med att Hitlers nazistiska parti kom till makten förändrades förhållandena för Tysklands två huvudgrupper av romer, roma och sinti. Dessa förändringar, som liknade de processer för utfrysning och förföljelse som riktades mot Tysklands judiska invånare, kan ses som en separat, parallell utveckling genomförd av liknande intressegrupper inom nazisystemet.

I motsats till sin framträdande antisemitism talade Hitler sällan om "zigenare". Trycket att göra någonting mot den påstådda "zigenarplågan" kom från den tyska polisen, särskilt ordningspolisen (däremot utfördes anti-judiska åtgärder ofta av tyska säkerhetspolisen). När nazisterna omorganiserade Tysklands polisstyrkor till en enhetlig struktur under SS:s kontroll ökade antalet personer som krävde att något skulle göras åt "zigenarna".

Från 1933 ledde befintliga lagar mot "zigenare, vagabonder och arbetsskygga", liksom den nya nazistiska lagen mot "vanliga brottslingar", till omfattande arresteringar och polistrakasserier av romer. 1936 skapades en central polisbyrå för "bekämpning av zigenska olägenheter" i München, där den bayerska polisen hade fört register över "zigenare" sedan 1899. Efter olika lokala åtgärder, som utrensningen av romer i samband med OS 1936 i Berlin, ägde även en landsomfattande "upprensningsvecka av zigenare" rum i juni 1938, samma år som novemberpogromen drabbade Tysklands judar. I december 1938 skickade Heinrich Himmler, som var chef för SS och den tyska polisen, ett officiellt policydokument om att "bekämpa zigenarobehaget" till polisen.

Åsikterna om "zigenarplågan" ledde till flera politiska riktlinjer. Inrikesministeriets experter, som speglade polisens åsikter, hävdade att de diskriminerande och rasistiska bestämmelserna i de så kallade Nürnberg-lagarna från 1935 också skulle gälla "zigenare", alltså inte bara judarna. ”Zigenarna” var utlänningar i Europa, och ansågs därför inte vara jämställda med etniska tyskar. Lagen om tvångssterilisering från 1933, för att förhindra att "sämre" människor skulle få barn, kom att tillämpas på personer med romsk bakgrund.

En psykolog inom polisen som hette Robert Ritter hade till uppgift att registrera och rasbestämma alla "zigenare" i Tyskland och Österrike åt Himmlers säkerhetspolis, först åt ”Hälsovårdsministeriets rashygieniska forskningsbyrå” och senare för ”Institutet för brottsbiologi”. Ritter och hans assistent, sjuksköterskan Eva Justin, sammanställde en stor databas med känslig information om tusentals sintier och romer och gav tyska myndigheter råd i politiska frågor om "zigenare".

I Nazityskland kunde de som betraktades som "zigenare" arresteras, tas ur tjänst ur de väpnade styrkorna, fråntas sitt medborgarskap och skickas till koncentrationsläger. Vid andra världskrigets utbrott utvecklades förföljelsen till ett folkmord som spred sig till de länder som hamnade under nazisternas kontroll eller inflytande.

Dr. Robert Ritter och hans bundsförvant Eva Justin tar ett blodprov som en del av den rashygieniska forskningen på roma och sinti. Landau, Tyskland, 1938.

Eva Justin mäter huvudomfånget på en romsk kvinna. Till höger kollegan Sophie Erhardt. Landau, Tyskland, 1938.

Vid den här tiden var antiziganism och politik riktad mot "zigenare" inte unikt för Tyskland. Under 1920- och 1930-talen diskuterade den nya organisationen Interpol (internationellt polissamarbete) med bas i Wien de upplevda problemen med "zigenarkriminalitet" som ett nationellt och gränsöverskridande problem upprepade gånger. Diskussionerna växte då Nazityskland tog kontroll över Interpol efter införlivandet av Österrike 1938.

Under Interpol-mötena jämförde polisen från hela Europa sina lokala ställningstaganden och såg att det fanns en gemensam syn på "zigenare". Människorna betraktades som ett allvarligt hot mot lag och ordning och krävde övervakning och bestraffning snarast. Denna syn på ”zigenare” kom till exempel fram när Frankrike förklarade krig mot Tyskland efter invasionen av Polen år 1939. En av de franska myndigheternas första åtgärder var då att sätta alla "zigenare" i läger nära den tyska gränsen, eftersom man misstänkte att de kunde vara spioner åt tyskarna. Detta sätt att se på romer för tankarna till en hundraårig antiziganistisk stereotyp.

När Tyskland erövrade ett land skulle internationell rätt råda och ockupanterna måste tillåta ordinarie samhällsinstitutioner att fungera. Polisen är en sådan viktig samhällsinstitution. I många fall använde patriotiska poliser sina positioner för att motsätta sig införandet av radikala förändringar i samhället inspirerade av nazistiska ideologier. När nazisterna behövde lokala medhjälpare för att mörda och utrota judar var de första som frivilligt samarbetade radikaliserade fascistiska aktivister eller lycksökare, inte nödvändigtvis personer som ville göra karriär inom polisen. När det gällde att hantera det upplevda hotet som "zigenarplågan" medförde hade den lokala polisen och deras nya överordnade från den tyska ordningspolisen redan samma inställning.

Införandet av åtgärder mot ”zigenare” i de ockuperade länderna skilde sig åt inom ett och samma land och var långt ifrån konsekvent. Strax efter invasionen blev mindre grupper romer offer för dödspatrullerna tillsammans med judar, kommunister och andra. Detta hände i Polen, Baltikum, Ukraina och i östra Europa, men inte i Norge, Danmark, Frankrike eller andra delar av Västeuropa.

På en del platser ledde lokala förhållanden till udda beslut, till exempel i Lodz 1940 där "zigenare" tvingades in i det judiska ghettot. I slutet av 1941 beordrade den tyska flottans befälhavare att alla "zigenare" skulle avlägsnas från kuststaden Liepāja och skjutas då han ansåg att de utgjorde ett säkerhetshot. Den enda överlevande var en romsk kvinna som i stället tvångssteriliserades, ett fall som så småningom framfördes som bevis vid Nürnbergrättegångarna efter kriget. Händelsen i Liepāja, som övervakades av den tyska polisen, kunde ske så snabbt och effektivt tack vare det faktum att den lokala lettiska polisen redan hade detaljerade listor över hela den romska befolkningen, även spädbarnen.

Romska kvinnor och barn från regionen Alsace i Rivesaltes interneringsläger.

Roma och sinti i Lackenbach-lägret i Österrike. 1941 deporterades några av fångarna till ghettot i Lodz.

En medarbetande lokal polis i det av Tyskland ockuperade Serbien leder en grupp romer som ska avrättas.

En grupp romska fångar sitter på en öppen plats nära stängslet i koncentrationslägret Belzec och väntar på order från sina tyska fångvaktare. (1940)

I det tyskkontrollerade Östeuropa ägde majoriteten av masskjutningarna av romerna rum under 1942, efter det att de flesta av den lokala judiska befolkningen redan hade mördats av insatsgruppen (Einsatzgruppen) och säkerhetspolisen. Här hade de lokala polisstyrkorna mycket större utrymme att bestämma hur man skulle tolka och genomföra de instruktioner som kom från tyska myndigheter. Kommandokedjan var svagare mellan den tyska ordningspolisen som främjade "antizigenska" åtgärder och de lokala polischeferna, jämfört med hur noga den tyska säkerhetspolisen övervakade antijudiska handlingar.

Samtidigt såg några lokala polischefer också kriget som ett tillfälle att bli av med "zigenarobehaget" en gång för alla. Därför fattades många av besluten om vilka romer som skulle arresteras, vilka som skulle dödas, vilka som skulle skickas till koncentrationslägren och vilka som skulle lämnas kvar oftare av den lokala polischefen än någon högt uppsatt tysk tjänsteman.

Som ett resultat av detta varierade romernas öde drastiskt mellan olika polisdistrikt inom samma land beroende på fördomarna hos den lokala polischefen, prefekten eller borgmästaren. I vissa fall använde borgmästare, poliser eller präster sin auktoritet för att förhindra såväl mord som förföljelse av romer.

Under 1942–1944 grep de lokala polisstyrkorna i Europa allt fler "zigenare" och skickade dem till fängelser eller arbetsläger. Redan år 1942 skickades ett stort antal polska romer till Treblinka för att gasas ihjäl. Samma år beordrade Himmler deportationen av "zigenare" till det växande lägret i Auschwitz.

I februari 1943 beordrade Himmler att "zigenare" från hela Europa skulle skickas till Auschwitz-Birkenau, och en avdelning som kallades "zigenarlägret" skapades för familjer – i de flesta koncentrationslägren var däremot männen alltid skilda från kvinnorna och barnen.

Anna Maria (Settela) Steinbach, en tioårig romsk tjej från Holland som deporterades till Auschwitz-Birkenau 1944, där hon sedan mördades.

Natten 2–3 augusti 1944 stängde SS-vakterna "zigenarlägret" i Auschwitz och gasade ihjäl majoriteten av fångarna för att sedan skicka de resterande till andra koncentrationsläger som slavar. 2 augusti har blivit minnesdagen för folkmordet på romer.

Icke-tyska fascister och allierade auktoriteter deltog också i planeringen och genomförandet av folkmordet mot Europas romska minoriteter. Den kroatiska Ustaša-regimen mördade många romer, ofta utan att registrera antalet. När de ungerska pilkors-fascisterna tog kontrollen under en kupp 1944 genomförde de också ett antal mord på romerna.

Rumäniens ledare Ion Antonescu, som var allierad med Hitler, beordrade rumänska romer att marschera till Transnistrien, ett territorium Rumänien nyligen hade erövrat från Sovjetunionen. Där dog tusentals romer av svält och sjukdom eftersom de saknade någonstans att bo och inte hade någon möjlighet att livnära sig. Vid krigsslutet 1945 sökte Vidkun Quisling fortfarande efter en lösning på hur man skulle lösa problemet med romer i Norge, eftersom det inte längre var möjligt att skicka dem till Auschwitz.

Även Finland, som invaderat Sovjetunionen tillsammans med Nazityskland, hade pressats att införa antiromsk politik till dess att Sovjetunionen tvingade Finland att byta sida 1944 och slåss mot tyskarna istället. Romerna själva var aktiva i kampen mot nazisternas och deras allierades folkmord. Det är allmänt känt att romer i Frankrike, Italien och Balkan var med i motståndsrörelser. Ett stort antal romer tjänstgjorde också i de sovjetiska väpnade styrkorna för att bekämpa Nazityskland.

Romerna hade starka nätverk, och familj och vänner var beredda att offra mycket för att gömma och rädda dem som jagades av tysk eller annan lokal polis. Ibland hjälpte de även icke-romer, som den lettiska judinnan Valentina Freimane som i sina memoarer beskriver hjälpen hon fick från en romsk kvinna.

År 1945 befriades överlevande romska fångar från nazistlägren och många försökte att återvända till sina hem. De var oftast inte välkomna tillbaka, utan möttes istället återigen med fördomar, ett resultat av långvarig antiziganism.

Kvinnliga överlevare i ”zigenar-barackerna” i koncentrationslägret Bergen-Belsen efter befrielsen.

Till och med efter nazismens nederlag var den allmänna, starka uppfattningen att "zigenare" var en potentiellt kriminell problemgrupp. I de få fallen i efterkrigstidens västra Tyskland där poliser dömdes för sin medverkan i mordet på romer kunde de framgångsrikt hävda att de hade agerat brottsbekämpande och att de inte deltagit i nazisternas folkmord mot mänskligheten. I enlighet med uppfattningen att "zigenare" är kriminella av naturen, accepterade domstolarna detta argument och befriade de anklagade. Eva Justin kunde också undvika juridiskt ansvar för sin roll som Ritters assistent, och kunde till och med fortsätta forska på Tysklands "zigenare".

Så sent som år 2000 påstod den inflytelserika forskaren Gunter Lewy att romerna inte var offer för ett folkmord, eftersom nazisterna och deras allierade hade förföljt och dödat "zigenare" för att de påstods vara brottslingar, spioner eller bärare av sjukdom, och inte på grund av att de var romer.

Även i de kommunistiska länderna i Östeuropa där rasism inte ansågs existera fanns antiziganism under ytan. Kommunistiska regeringar kunde officiellt erkänna att enskilda romer blivit offer för nazistiska eller lokala fascistiska brott, men i likhet med judarnas var den romska tragedin inkluderad i folkets totala lidande under kriget och inte erkänd som ett folkmord i sig. Även kommunistiska regeringar betraktade "zigenare" som ett samhällsproblem, men ett som skulle lösas av en socialpolitik som skulle göra dem till goda och produktiva arbetare.

Denna långvariga fientlighet och motståndet mot att erkänna folkmordet på romerna under andra världskriget från majoritetssamhällena hindrade forskning och en större allmän förståelse. Romerna förde sina berättelser om folkmordet vidare, och de kom att bli ett viktigt inslag i den romska identitet som växte fram i Europa efter andra världskriget. Den första romska världskongressen i London 1971 antog sången "Gelem, gelem", som refererar till folkmordet, som det romska folkets nationalsång. Romska överlevande var dock försiktiga med att berätta sin historia för icke-romska forskare. Först visade endast några få icke-romer och judiska forskare kring Förintelsen intresse för "zigenarnas" öde under nazitiden. Senare försökte enskilda romska forskare att öka medvetenheten om folkmordet, men de var ofta få och levde långt ifrån varandra. På grund av detta samt bristen på andra källor kvarstår många obesvarade frågor kring det romska folkmordet. Det kan till exempel aldrig säkert sägas hur många romer som miste livet i folkmordet.

Minnesmärke för roma och sinti som föll offer för nationalsocialismen, Berlin.

Långsamt förändras attityderna: regeringarna börjar ta itu med problemen med fortsatt antiziganism och monument skapas till minne av offren för det romska folkmordet. Det mest betydelsefulla monumentet invigdes i Berlin år 2012. Flera namn på folkmordet har föreslagits av olika romska rättsaktivister, det mest kända är "Por (r) ajmos", men inget av dessa namnförslag accepteras av alla romer. För tydlighetens skull kan vi helt enkelt kalla det för vad det var: det romska folkmordet.