Max Safir

1925-1938

Max Safir föddes 1925 i Bodzentyn i Polen. Max vet inte exakt när han är född, därför brukar han räkna sin kusins födelsedag och födelseår som det datum han själv är född.

När föräldrarnas kvarn i Bodzentyn brann ned flyttade familjen till Kielce där pappan ägde ett sågverk. Där växte Max upp tillsammans med sina föräldrar och syskon. Max stod särskilt nära sina farbröder i Bodzentyn och sin moster i Kielce.

I Kielce brukade Max gå på bio eller på fotbollsmatcher. Han var även med i en scoutrörelse. Max brukade drömma om att lämna Polen och emigrera till Israel när han blivit lite äldre. Max minns att det förekom mycket antisemitism även före kriget i Kielce, bland annat brukade folk slänga sten på deras hus efter kyrkan på söndagar.

1938-1940

Max upplevde flera incidenter av antisemitism före kriget. Men när tyskarna ockuperar Polen ändras ändå förhållande drastiskt. Efter den tyska invasionen kommer en Volksdeutsche som kräver att Max pappa måste lämna ifrån sig sitt sågverk. När pappan ber om lite sågspån för att värma familjen och överleva vintern hotas han av mannen som nu styr där.

Förhållandena är svåra och judar får inte längre gå överallt. De måste använda särskilda armband med symboler som pekar ut dem som judar. En dag kommer tyskar som tar med sig Max och hans storebror Feivl. De deporteras till ett arbetsläger nära Cieszanow där arbetsförhållandena är hårda och många dör. Max saknar sin mamma väldigt mycket, men har åtminstone Feivl med sig. En dag sker en olycka med Feivl och Max blir helt ensam.

1941-1942

Max blir hemskickad till Kielce igen när antitankdikena är färdiga. I Kielce är förhållandena i gettot hemska och familjen har tvingats flytta och det råder stor brist på mat. Max bestämmer sig för att ge sitt ransoneringskort till föräldrarna så att de kan få hans mat och flyr till sin broder i Starachowice. 

När Max kommer till Starachowice blir han tvingad av polisen att arbeta åt tyskarna i en ammunitionsfabrik. När tyskarna till slut bestämmer sig för att likvidera gettot i Starachowice delas judarna upp i två olika grupper. De som arbetar hamnar i en grupp och kvinnor, äldre och barn i en annan. Flera av Max kusiner finns i grupperna, speciellt hans favoritkusin, som hade räddat honom från vattnet när han var liten. Men kusinen har råkat ut för en olycka och kan inte längre arbeta åt tyskarna.

1942-1945

Max fortsätter arbeta i ammunitionsfabriken och lyckas ibland smuggla lite mat till sig och sina medfångar. En dag deporteras Max och de andra utan att veta vart de är på väg. Till slut kommer de fram till Auschwitz-Birkenau. I Auschwitz arbetar Max tillsammans med andra, och han blir ganska duktig på att förstå hur man rör sig inom grupper. Men vid ett tillfälle blir han påkommen av kapon med att ha stulit bröd, och han blir svårt misshandlad.

Max inser att om han ska ha en chans att överleva så behöver han komma bort ifrån Auschwitz. En dag tvingas han ut på en dödsmarsch och deportation på tåg som till slut leder till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.Från Mauthausen blir han placerad i arbetslägret Ebensee. Där måste han och de andra fångarna arbeta väldigt hårt samtidigt som de får alldeles för lite näring. Max märker hur hans krafter börjar ta slut och han börjar bli för svag för att orka arbeta.

1945 och tiden efter krigsslutet

I maj 1945 befrias arbetslägret Ebensee av amerikanska och brittiska trupper. Max är då så svag av undernäring att han behöver ligga på ett provisoriskt sjukhus i lägret. Till slut blir Max bättre och kommer via Tyskland till Italian, där han möter den Judiska Brigaden. När han inser att han inte har kvar någon av sin familj bestämmer han sig till slut för att följa sin pojkdröm och flytta till Israel (dåvarande brittiska mandatet Palestina).

I Israel gifter sig Max och hans fru berättar att hon vill flytta till Sverige, där hennes syster bor. Därför flyttar Max med sin fru och sina två barn till Sverige där han letar jobb och försöker bli en del av det svenska samhället. Max arbetar hårt, men han märker snart att även i Sverige finns antisemitismen kvar.