Max Safir

1926-1939

Tamara Nussbaum* föddes 1926 i Wilno (Vilnius) i dåvarande Polen. Hon var enda barnet och bodde i en femrumslägenhet tillsammans med pappa Elias, mamma Sonja och morföräldrarna Israel och Anna.

När Tamara var lite äldre föddes kusinerna Moniek och Anna, och de blev som småsyskon till henne. Tamara hade också en speciell relation till morfar Israel. Han reste mycket, men när han kom hem hade han alltid fina gåvor med sig.

Det bodde många minoriteter i Wilno och det fanns katolska, grekisk-ortodoxa kyrkor och även synagogor. Grupperna hade kontakt med varandra men höll sig mest för sig själva.

På somrarna bodde Tamara och familjen i en sommarstuga utanför staden. Sommaren 1939 kommenterade kvinnorna i hushållet att månen var ovanligt röd. Det hade den varit även 1914 när första världskriget bröt ut.

* Tamara hette Handelsman i efternamn som barn.

1939-1941

Åren före krigsutbrottet diskuterade de vuxna politik. Man kunde känna i luften att något var på väg att hända. I början av september 1939 bombades Wilno (Vilnius) av tyskarna, men snart syntes ryska soldater på gatorna. Sovjetunionen hade övertagit staden.

Under den sovjetiska ockupationen förändrades livet för Tamara. I skolan fick hon lära sig att hylla kommunismen och Stalin. Eftersom hennes morfar öppet kritiserade kommunisterna fanns det en risk att familjen skulle deporteras till Sibirien. Flera "icke önskade" på samma gata arresterades och försvann. För säkerhets skull hade Tamara och alla i hennes familj packat varsin väska. Men allt förändrades när plötsligt den tyska armén marschera in i staden i juni 1941.

1941-1943

Nazisterna introducerade nya lagar och fråntog judarna deras rättigheter. Tamara och hennes familj utsattes för förföljelser. En dag trängde Gestapo in i lägenheten. De stal familjens värdesaker och förde bort Tamaras pappa och morbror.

I september 1941 fick judarna i Vilnius order om att flytta till gettot. I början bodde Tamara, hennes mamma, morfar, moster och små kusiner i ett rum i det lilla gettot. På kvällarna hörde de hur litauisk polis hämtade folk. I en större aktion fördes tusentals judar till Ponary, en avrättningsplats utanför staden. Tamara och hennes släktingar och cirka hundra andra judar som inte togs i aktionen förflyttades till det stora gettot.

När tyskarna genomförde en ny aktion hade morfar Israel tänkt ut en plan och sett till att Tamara placerades som "barn" hos en släkting som utförde tvångsarbete i gettot. På det sättet lämnades hon kvar medan de andra i familjen tvingades gå till Ponary.

I den stora sorg som Tamara upplevde efter aktionen, blev biblioteket i gettot och möjligheten att låna böcker en ljuspunkt i hennes liv. Under en kort tid genomförde hon tvångsarbete, men snart togs hon ut i en grupp som skulle transporteras bort från staden.

1943-1945

Tamara fördes med gruppen av arbetare till koncentrations- och arbetslägret Vaivara i nuvarande Estland. I början fick hon utföra krävande fysiskt arbete med att gräva, men senare fick hon uppgifter i köket.

Villkoren i lägret var mycket hårda och situationen svår. Livet blev dock något lättare att uthärda när Tamara lärde känna en ny vän, Anushka. De blev som systrar och delade en galghumor. För varje sadistisk plåga de utsattes för hade de en kommentar.

När de ryska arméerna började närma sig utrymde tyskarna lägret och Tamara, Anushka och de andra fångarna tvingades gå i kyla och snö till Tallinn. De som överlevde marschen förde vidare till Stutthof.

I lägren i Tyskland utsattes Tamara, Anushka och de andra kvinnorna för sadistiska skämt av de tyska kvinnliga vakterna. Från Stutthof fördes Tamara och Anushka sedan vidare till Langenhorn-Hamburg, där de tvingades arbeta på en ammunitionsfabrik.

1945 och tiden efter krigsslutet

Vid krigsslutet var lägret i Bergen-Belsen överfullt av döda människor, både i och utanför barackerna. Fångarna fick ingen mat och inget vatten. När Tamara drack från en sjö i närheten blev hon mycket sjuk och fick diarréer. Eftersom situationen var så svår började hon och Anushka förbereda sig på att dö.

Bergen-Belsen befriades den 15 april. Några månader senare, i oktober, lämnade Tamara lägret och reste till sin mammas kusin i Sverige. Efter tre veckor i karantän vid Ramlösa Brunn kunde hon till slut genomföra den sista delen av resan, från Helsingborg till Stockholm där släktingarna tog emot henne.