Romer i Rumänien

Petre PandelicăBiografi  |  Romer i Rumänien  |  Frågor och svar

Petre Pandelică | Romer i Rumänien

Vänligen läs vidare om den historiska bakgrunden för Europas romska minoriteter, antiziganism och förföljelse i artikeln Folkmordet på romer >>

Historisk bakgrund

Förfäderna till romerna och närbesläktade etniska grupper emigrerade till Europa från norra Indien som ett nomadfolk mellan 800 och 1000-talet. Många européer trodde att de kom från Egypten och kallade dem därför ”gypsies” (”zigenare”).

”Zigenarna” som anlände till Europa delades senare i flera olika stammar, där de två största utgörs av roma och sinti. Medan sintierna framför allt finns i västra Europa har romerna brett ut sig i Central- och Östeuropa.

Många romer har utsatts både för förföljelse och levt som slavar i de rumänsktalande länderna. Det rumänska furstendömet har den längsta historien av att hålla romer som slavar i Europa, från 1385 till 1856 – 471 år.

I början av andra världskriget levde närmare en miljon av romanifolket i Europa, och ungefär hälften av dem i de östra delarna av kontinenten. Majoriteten av folket saknade utbildning och levde under fattiga förhållanden, men redan på 1900-talet var antalet romer som levde som nomadfolk betydligt färre.

Romskt liv under 1930-talet

Enligt en folkräkning som gjordes 1930 fanns det drygt 260 000 romer i Rumänien. Många arbetade som grovsmeder, silversmeder, hantverkare, skomakare eller lantbrukare, men även som musiker eller djurtränare på cirkus. En del fick möjlighet att starta egna verksamheter, framför allt skomakarna, och blev egenföretagare.

Kvinnor och män från romanifolket gifte sig ofta som väldigt unga och fick många barn. Många av dem som levde i Europa antog samma religion som värdlandet, vilket innebar att de flesta romer i Rumänien blev ortodoxa kristna. Trots det behöll de sina egna traditioner kring äktenskap, familj och begravningsceremonier.

Romanifolkets modersmål var romani, men de talade även rumänska. Bristen på utbildning var ett utbrett problem. Många av barnen måste hjälpa sina föräldrar med jordbruket eller sköta djuren och fick därför inte chansen att gå i skolan.

De levde ofta i isolerade samhällen, särskilt nomaderna som reste från plats till plats och ställde upp sina vagnar i utkanten av städer och byar.

Nazismens påverkan på romers och sintiers liv

År 1941 bestämde sig Hitler för att erbjuda Rumänien territoriet Transnistrien som kompensation för förlusten av norra Transsylvanien. Samma år gav Marshal Antonescu order om att judar från Bessarabien och Bukovina skulle deporteras till det nyförvärvade territoriet. Rumänska romer drabbades av samma öde 1942.

Ordern gällde evakuering av ”farliga” romer vilket inkluderade nomader, arbetslösa och personer med kriminell bakgrund. Trots det tvingades även många bofasta romer bort från sina hem och deporterades. Cirka 25 000 romer hamnade i Transnistrien.

Deportationerna genomfördes av polisen och militären. De bofasta romerna trycktes in i överfulla vagnar och transporterades med tåg, medan nomader fördes bort i sina egna vagnar som sedan konfiskerades.

När de anlände till Transnistrien lämnades romerna under bar himmel. De befann sig i en mycket utsatt situation eftersom många av dem var barn, kvinnor och äldre personer. Romerna saknade varma kläder och led brist på mat och vatten. Senare evakuerade den rumänska staten ett antal hus i Ukraina och lät romer flytta in, men flera familjer måste då dela rum.

Att få tag i mat var fortfarande ett problem och romerna tvingades jaga på fälten. Om vakterna upptäckte jägarna riskerade de att bli dödade. På grund av situationen tvingades romer till kannibalism för att överleva. Det skedde många övergrepp på romerna från vakternas sida, till exempel våldtäkter och tortyr.

Krigsslutet och tiden efter 1945

När kriget närmade sig slutet tvingades de tyska och rumänska arméerna att dra sig tillbaka. Nu blev det möjligt för dem som deporterats att återvända till Rumänien.

Återresan tog flera veckor. Ibland hade romerna möjlighet att åka tåg eller färdas med vagn, men större delen av vägen måste de flesta gå till fots. Många romer tvingades överge familjemedlemmar. Barn, föräldrar eller mor- och farföräldrar som inte klarade av att gå hela vägen lämnades kvar i Transnistrien.

 

När romerna återvände till sitt hemland upptäckte de att deras ägodelar hade beslagtagits och att husen konfiskerats av ”National Center for Romanianization”.

Hur väl integrationen lyckades för olika personer i deras forna hemland varierade. Några lyckades hitta jobb och bildade familj, medan andra fortsatte att leva på gränsen till fattigdom. Även idag reser sig en mur av stereotypa föreställningar runt Rumäniens romer, och ett liv i isolering är tyvärr mer regel än undantag.   square.jpg