Reinhard Florian | Biografi | Romer i Nazityskland
Reinhard Florian | Romer i Nazityskland
Vänligen läs vidare om den historiska bakgrunden för Europas romska minoriteter, antiziganism och förföljelse i artikeln Folkmordet på romer >>
Förföljelsen på 1930-talet
När Hitlers fick ökad makt i Tyskland började livet för romerna förändras. Även om de nästan alltid hade varit utsatta var det först på mitten av 20-talet som förföljelsen intensifierades.
Romerna blev, precis som judarna, diskriminerade genom raslagar och deras sätt att leva begränsades på många områden. Romer fick inte arbeta inom alla yrken, deras frihet att resa var begränsad, familjer splittrades och både vuxna och barn tvingades arbeta hårt och i princip utföra slavarbete. Alla typer av relationer mellan romer och tyskar var förbjudna.
På grund av romernas nomadiska livsstil betraktades de som en asocial grupp som det inte fanns någon plats för i det nya, tyska samhället. Efter krigsutbrottet sattes romer i fängelse och skickades till getton i det ockuperade Polen eller koncentrations- och utrotningsläger.
1942 gav Heinrich Himmler order om att alla romer som fanns kvar i det Tredje Riket skulle skickas till ”zigenarlägret” i Auschwitz för att mördas.
Koncentrationslägret i Mauthausen
Mauthausens koncentrationsläger byggdes på österrikiskt territorium som sedan blev en del av Tredje Riket 1938. Till en början skickades människor som ansågs vara politiska fiender och ideologiska motståndare till Tyskland hit.
1939 öppnade nazisterna en utpost till lägret i Gusen bredvid ett stenbrott. Där fick fångar bryta granit som skulle användas för att bygga nya, stora byggnader åt Tredje Riket samt andra underläger under fruktansvärda förhållanden. Transporten till lägret var extremt påfrestande. De trånga godsvagnarna saknade vatten och kunde stå stilla flera timmar i sträck för att släppa förbi militärens transporter. När vagnarna anlände till Mauthausen var människorna utmattade.
Levnadsförhållandena i lägret var mycket svåra. Fångarna tvingades utföra slavarbete för den tyska vapenindustrin och utsattes för tortyr. Många av dem dog strax efter att de kom hit av sjukdom, kyla och svält. Andra mördades i gaskamrarna eller genom avrättningar.
Från 1938 till slutet av kriget deporterades ungefär 190 000 människor från över 40 olika nationaliteter till Mauthausen från ockuperade länder. USA:s armé befriade lägret den femte maj 1945.
Koncentrationslägret Buna/Monowitz
I slutet av 1940 beslutade IG Farben, en tysk kemikalietillverkare, att flytta sina fabriker från Tyskland till det ockuperade territoriet i Polen, nära Oswiecim (senare Auschwitz). Valet av plats berodde på att den låg längs järnvägen, tillgången till material för gummitillverkning samt närheten till koncentrationslägret i Auschwitz som skulle bistå med arbetskraft till fabriken.
I oktober 1942 byggdes ett läger kallat Monowitz på en plats där den polska byn Monowice tidigare legat, en by som ödelagts. Precis som i andra underläger till Auschwitz tvingades fångarna att utföra slavarbete. De byggde vägar, transporterade tunga vikter, lastade cement och drog vagnar med byggmaterial.
De som inte kunde arbeta utan var för svaga och utmattade gallrades ut och mördades. De överlevande, evakuerades till fots i så kallade dödsmarscher i januari 1945, för att sedan slussas vidare till Buchenwald och Mauthausen. Två kända fångar som levt i lägret i Monowice är Elie Wiesel, som vann Nobels fredspris, och författaren Primo Levi.
Underlägret Charlottegrube
Charlottegrube var ännu ett underläger till Auschwitz som byggdes bredvid kolgruvan med namnet Charlotte, som ägdes av Hermann Göring Werkes företag i Rydłutowy. Fångarna transporterade kol både under och över jorden, arbetade i verkstäderna bredvid gruvan och byggde kraftstationer.
Precis som i de andra underlägren tvingades fångarna utföra slavarbete under svåra förhållanden. 1944 måste över 600 fångar trängas i tegelbaracker omgivna av taggtrådsstängsel, utan elektricitet. 54 stycken SS-män, poliser och tyska militärer övervakade dem.
De utmattade och svaga gallrades ut och dödades i Auschwitz-Birkenau. För att ersätta de döda skickades nya transporter med fångar.
I januari 1945 planerade tyskarna att evakuera fångarna till fots till lägret Gross-Rosen. Efter två dagars marscherande tvingade man fångarna att vända tillbaka på grund av att Röda Armén kom allt närmare, och de som överlevt skickades istället till lägret i Mathausen och dess utpost Melk på österrikiskt territorium.
Dödsmarschen
På grund av att Röda Armén drog närmare började tyskarna evakuera fångar från Auschwitz och dess underläger 17 januari 1945. 21 januari hade de skickat iväg runt 56 000 fångar. Ungefär 9 000 av dem dog på grund av kyla, utmattning eller för att de blev skjutna.
De fångar som överlevde marschen transporterades i den stränga vintern till lägren i Mauthausen och Buchenwald via tåg. Många av dem som överlevde dödsmarscherna levde inte vid befrielsen utan dog i Tredje Rikets koncentrationsläger.