Walter Frankenstein 2015.
Min uppväxt 1924-1936 | Livet förändras 1936-1939 | Fast i Tyskland 1940-1943 | Från gömställe till gömställe 1943-1945 | Krigslutet 1945 och resan till Sverige | (Fullständig biografi)
Walter Frankenstein | Foton och dokument
Fotot på Walters pappa Max Frankenstein togs under första världskriget.
På bilden syns Walter, 3 år, och hans bröder. Från vänster: Manfred, Walter och Martin. Fotot togs 1927.
Walters mamma Martha Frankenstein. Fotot togs på 1920-talet.
Walter berättar: "När jag fyllde sju år hade vi stort kalas på gården vid vårt hus i Flatow. Många år senare blev jag kontaktad av en av flickorna på bilden. Av en slump hade en av hennes väninnor sett en film där jag medverkade. På så sätt fick jag kontakt med en av mina barndomsvänner, och hon kom sedan på mitt 90-årskalas."
På bilden syns Walter och hans bröder. Walter berättar: "Fotot togs 1934, dagen innan Martin emigrerade till det brittiska mandatet Palestina. Tre år senare bosatte sig även Manfred där. Han studerade först i Königsberg i den tyska provinsen Ostpreussen (Kaliningrad på ryska) och blev tandläkare. För att avlägga sin examen måste han avsäga sig sitt tyska medborgarskap. En vecka senare fick Manfred besked om att han måste lämna Tyskland eftersom han var statslös. Han och hans fru emigrerade då till Palestina."
Frankensteins lanthandel i Flatow och lägenheten där familjen bodde. Fotot är från 1930-talet.
På bilden är Walter 13 år. Fotot togs cirka ett år efter att han kommit till barnhemmet i Berlin.
Walter berättar: "Vi ägnade mycket tid åt sport på barnhemmet. Jag är den långe killen i bakre ledet, tredje till höger från läraren."
Walter och hans vänner på barnhemmet spelade ofta schack.
Walter berättar: "Jag är 14 år på bilden. Jag hoppade 1.80 meter. Det var det bästa resultatet för min åldersgrupp i Tyskland, men eftersom jag var jude fick jag inte tävla."
Synagogan vid Auerbach-barnhemmet.
Leonie, Walters stora kärlek, på en badstrand 1937.
Walter, 17 år.
På bilden syns arbetsgruppen som Walter ingick i och som arbetade för judiska församlingen i Berlin.
Walter berättar: "Jag vet inte vad mannen på bilden heter, men han levde också undangömd i Berlin. Vi träffades i kön till operan, dit jag ibland gick för att sätta mig på en plats och vila. Han gav mig fotot så att något skulle finnas som minne av honom, om han inte överlevde. En dag när vi bestämt träff stod jag vid ett fönster och höll utkik. När mannen kom såg jag att två Gestapo-män följde efter honom. De tog mannen med sig, och jag såg honom aldrig mer."
Leonies mamma, Beate Kranz (Rosner). Fotot togs cirka 1928.
Leonies svärfar, Theodor Kranz.
Leonie och Uri maj 1944 i Briesenhorst.
Fotot av Walter togs i Berlin sommaren 1945 till ny id-handling.
Fotot av Uri togs i Berlin sommaren 1945 till ny id-handling.
Fotot av Leonie togs i Berlin sommaren 1945 till ny id-handling.
Walters arbetslag vid Döda havet, sista sommaren i Israel 1956.
Leonie, Walter, Michael och Uri i Israel. Fotot togs 1949.
Walter och Leonie.
Walter berättar: "På bilden är den gula davidsstjärnan som jag tog av mig när Leonie och jag gick under jorden i Tyskland. Märket undertill är ett Bundesverdienstkreuz, den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i Tyskland. Det fick jag för mitt arbete med tyska ungdomar. Varje år reser jag till Berlin för att berätta om mina erfarenheter under Förintelsen. Stjärnan och förtjänstkorset kommer från samma land, och jag tycker att de passar ihop."
Boken "Inte med oss" återger Walter och Leonies erfarenheter under Förintelsen i Nazityskland.
Walter berättar: "Min äldsta bror Manfred var en flitig fotograf. Han började fotografera i slutet av 1920-talet. Jag blev intresserad av det han gjorde och fick vara med och lära mig att använda kameran och framkalla bilder i ett mörkrum. Vi använde vårt badrum där det inte fanns några fönster. På den tiden använde vi en liten ram med en glasskiva. Man lade den underst och sedan en annan glasskiva ovanpå. Sedan tog man med sig det ut ur mörkrummet och höll upp mot solen och räknade ett, två, tre, fyra, fem … Sedan gick vi in i mörkrummet och fixerade, alltså framkallade. Min första kamera bestod av en liten låda med lins framtill. Det fanns ett handtag och en avtryckare. Jag tog många bilder före och under kriget. När Leonie och jag bestämde oss för att gå under jorden gömde jag bilderna. Jag packade ner dem i en vattentät plåtburk och grävde ner dem i Grunewald på en plats där tre träd stod som i en triangel intill en sjö. Tre månader efter befrielsen grävde jag upp burken. Originalbilderna finns numera på Judiska museet i Berlin, men jag har kopior på dem i mitt privata album. På bilderna finns hela min barndom och uppväxt, liksom en stor del av min och Leonies tid i Berlin. Jag är glad att jag kunde bevara dem. De är allt jag har kvar från den tiden."
Walter ville hedra minnet av barnen. Monumentet blev en tegelvägg på Auerbach-barnhemmets bakgård. På väggen står barnens namn och åldern då de deporterades. Walter berättar: "Kvinnan som bor i huset har planterat ett äppelträd intill. Varje år skickar hon mig sex äpplen av skörden."