4.4 Motstånd

Den här övningen innehåller exempel på människor som visade missnöje med eller till och med motsatte sig naziregimen. Genom övningen får du möjlighet att utveckla din empatiska förmåga liksom förmågan att fatta beslut och agera utifrån dem – färdigheter som är viktiga för att skydda och upprätthålla demokratiska värden och mänskliga rättigheter.

"[...] I gettot skapades en sorts kommunistisk rörelse och några av ledarna för kommuniströrelsen var goda vänner till mig. Vi hade gått i skolan tillsammans. De organiserade till vårt skydd något som vi i USA skulle kalla 'nersaktnings-strejk'. När de som bestämde ville att vi skulle göra tio ryggsäckar åt den tyska armén varje dag gjorde vi bara två. Vi insåg nämligen att ledningen var rädda att göra något mot oss för om de skulle säga öppet att ni 'nersaktnings-strejkar' skulle de bli straffade av tyskarna. Så på ett sätt spelade vi ut dem mot tyskarna och vi räddade våra liv genom en låg produktion. Jag säger det här eftersom jag har hört så manga gånger om hur judarna inte gjorde motstånd, de gick som får till ugnarna. Men det är inte sant för detta var också motstånd. Motstånd behöver inte vara med pistoler eller patroner. I själva verket kanske det enklaste motståndet är det som genomförs med pistolen och kulan.   

Men många gånger blev konsekvensen av att få tag i ett vapen och skjuta en tysk att de valde ut 1 200 av oss att döda. Så det hjälpte inte mycket. Men motstånd som det här är motstånd. Motstånd, när en mamma ger sitt barn en bit bröd så barnet överlever – det är motstånd. Motståndet i Lodz getto bestod av en symfoniorkester som spelade, det var kallt, men genom att spela gav de människor en vilja att leva en dag till och sedan en dag till. Det kanske inte dödade någon men det var motstånd. Läraren som undervisade barnen i gettot – det var motstånd, att undervisa var förbjudet. Det fanns många former av motstånd som var andligt, moraliskt och så vidare [...]."

"[...] Striden fortsätter. Det sker ett vaktbyte i bunkrarna och en paus i bunkrarna, men alla vill kämpa, alla förhärligar tanken på att dö i strid mot fienden. Vilken glädje det är att sikta med en pistol mot honom, att känna att man kan hämnas sin familj, att känna att man inte är ett försvarslöst djur som leds till slakt, utan en människa som kan slåss, skjuta, hälla bensin över pansarvagnar, en person som kan sikta en pistol mot tyskarna och döda. [...] Den andra veckan under stridigheterna ockuperade vi hela Lesznogatan, vi drev bort tyskarna från flodens andra strand och lyckades ta vapen och uniformer. [...] Det var inte mycket. Vi tog över alla lager i gettot som hade reservdelar, maskiner och uniformer. Fler och fler tyska divisioner skickades fram mot oss, men vi var förstärkta av vår styrka och en enda tanke: vi måste hämnas!   

Det verkade visserligen som om allt löstes upp i kaos, men det var bara på ytan. I själva verket gick allt enligt planen, precis som det hade diskuterats när vi satt runt bordet de sorgliga kvällarna. Kunde våra planer på att riva väggarna verkligen komma till stånd? Flykt skulle ha varit seger för oss. Men det fanns ingen flykt. Vart vi än gick, skulle vårt försök vara dömt att misslyckas och seger – det kunde bara finnas en seger: att hålla ut så länge som möjligt och döda största möjliga antal tyskar ... Vi var inte olyckliga: tvärtom var vi fullkomligt glada. Varken rädsla eller smärta existerade för oss. Kan du jämföra en sådan död med döden i en gaskammare? [...] Dö! För min mamma, för min far, för mina barn, för vårt liv! Jag siktar efter dig! Åh gud, snälla låt skottet träffa sitt mål! [...]"

"De ska inte ta oss som får till slakt!

Judisk ungdom, bli inte vilseledda. Av de 80 000 judarna i 'Litauens Jerusalem' [Vilnus], finns bara 20 000 kvar idag. Inför våra ögon slet de oss från våra föräldrar, våra bröder och systrar. Var är de hundratals judiska män som förts bort för arbete av de litauiska 'banditerna'? Var är de nakna kvinnorna och barnen som togs ifrån oss under terrornatten under provokatzia. Var är judarna [som fördes iväg] på Försoningsdagen?

Var är våra bröder från det andra gettot?

Ingen av dem som fördes iväg från gettot kom någonsin tillbaka.

Alla Gestapos vägar leder till Ponary. Och Ponary innebär döden.

Tvivlare! Kasta bort alla illusioner. Era barn, era män och era fruar är inte längre vid liv.

Ponary är inget läger – alla skjuts där. 

Hitlers mål är att förinta alla Europas judar. Det är Litauens judars öde att vara de först på tur.

Låt oss inte gå som får till slakt!

Det är sant att vi är svaga och försvarslösa, men motstånd är vårt enda sätt att svara fienden! Bröder! Det är bättre att stupa som fria slagskämpar än att leva på mördarnas nåd. Gör motstånd! Till det sista andetaget."

1 januari, 1942, Vilnius getto, Moreshet arkiv, D. 1.4630.