De första som angreps efter det nazistiska maktövertagandet 1933 var politiska meningsmotståndare och även judar. Till en början riktade man främst in sig på medlemmar i socialistiska och kommunistiska organisationer och partier, men förföljde också fackföreningsfolk, liberaler, monarkister och religiösa grupper. Från slutet av mars 1933 fördes många till koncentrationslägret Dachau, som var det första koncentrationslägret avsett för politiska meningsmotståndare. De som var av ”rätt ras” (”arier”) betraktades som omskolningsbara och många av dem släpptes så småningom då de officiellt hade ändrat uppfattning.

Tyskan Orli Wald var en av dem som förföljdes på grund av sina politiska åsikter. Orli tillhörde Tysklands unga kommunister (YCLG). Hon greps 1936 och sattes i fängelse, bland annat anklagades hon för att sprida politisk information. Orli satt i fängelse fram till 1939, då hon fördes till koncentrationslägret Ravensbrück och 1942 kom hon till Auschwitz-Birkenau. Orli Wald överlevde kriget och dog 1962 på en psykiatrisk klinik.

“Lagen om att förhindra ärftliga sjukdomar” stiftades 14 juli 1933.

Enligt lagen skulle personer som diagnostiserats med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, till exempel svåra missbildningar, schizofreni, manodepressivitet, ärftlig epilepsi eller svår alkoholism betraktas som ”sjuka” och tvångssteriliseras. Både psykisk funktionsnedsättning och svår alkoholism var ett ”kryphål” som gjorde att läkare som utförde ingreppen även kunde sterilisera personer som betraktades vara ”anti-sociala” – personer som inte passade in i samhället av sociala skäl – såsom fattiga, arbetslösa och hemlösa. Definitionen var väldigt bred.

Läs mer om detta i övningen Rasbiologi.

Tillkännagivande av ”Lagen om att förhindra genetiskt skadade avkommor”.

Eutanasianstalten Pirna-Sonnenstein.

Hösten 1939 började ett så kallat ”barmhärtighetsdödande” av barn och vuxna med funktionsnedsättningar eller psykiska sjukdomar. Mördandet genomfördes på olika institutioner, bland annat på sex stora så kallade eutanasianstalter i Tyskland och Österrike.

1941 gasades Walter Lauer till döds på en av dessa anstalter, Pirna-Sonnenstein i Sachsen. Han var 19 år och hade haft epileptiska anfall sedan sju års ålder. I april 1940 skrev han ett brev till sina föräldrar, men brevet stoppades av personalen.  

Redan 1933 förbjöds Jehovas vittnen att trycka sina religiösa texter och att predika. När Jehovas vittnen vägrade att göra militärtjänst och svära trohetseden till Adolf Hitler på grund av sin religiösa tro betraktades de som förrädare och utsattes för förföljelser. Från 1935 förbjöds deras aktiviteter helt inom det Tredje riket. Därefter började de skickas till koncentrationsläger. 

Två veckor efter att andra världskriget brutit ut avrättades den första medlemmen i Jehovas vittnen. Offret var 29-årige August Dickman som var fängslad i Sachsenhausen. Dödsdomen hade avkunnats eftersom han vägrat att göra militärtjänst.

Sexuella relationer mellan tyska judar och icke-judar betraktades som ”rasskändning” (Rassenschande). Sådana relationer förbjöds i lag i september 1935 men många drabbades redan dessförinnan av förföljelser. 

I augusti 1935 jagades Juda Rosenberg och Elisabeth Makowiak, som bodde i den tyska staden Gelsenkirschen, av medlemmar i SS och SA. Man hängde skyltar om deras hals med deras namn och adress och olika skällsord. På Judas huvud sattes en hatt med texten ”Rassenschänder” (“rasskändare”). På skylten stod det: “Jag skändar min egen ras”. På Elisabeths skylt stod: ”Jag är en blond ängel som låg med denna judiska råtta”. 

I tidningen  Nationalzeitung i Gelsenkirchen den 8 augusti 1935 var bildtexten under fotot av paret: ”En judeslyngel och en judehora vid skampålen”. Paret straffades eftersom de dagen innan setts promenera tillsammans och någon hade rapporterat dem.

En av Tredje rikets glömda offergrupper är de ockuperade slaverna, som den nazistiska regimen betraktade som en underlägsen befolkning. Polacker som levde i områden ockuperade av det Tredje riket förflyttades och samlades ihop i det så kallade generalguvernementet. Ockuperad polsk mark avfolkades och koloniserades i stället av tyskar. Under ockupationen utsattes den civila befolkningen för omfattande förföljelse och avrättningar.

Under en AB-aktion (Ausserordentliche Befriedungsaktion /Särskild insats för återställande av ordning) som utfördes mellan maj och juni 1940, blev framträdande polacker gripna och mördade. Politisk aktivitet mot ockupationsmakten kunde bestraffas med döden eller att man blev skickad till koncentrationsläger. Kollektivt ansvar ställdes på den civila befolkningen.

Dessutom utnyttjades alla besegrade länders befolkning som slavarbetare i arbets- eller koncentrationsläger. Flera miljoner utnyttjades som civila tvångsarbetare, i jordbruket och i industrier och vapenfabriker. Det var inte förrän i slutet av 1980-talet som de räknades som offer.

Från juli 1941, då kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen inleddes, fanns även civila sovjetmedborgare och sovjetiska krigsfångar bland offren. Enligt Hitlers riktlinjer skulle de politiska officerarna i Röda armén avrättas omedelbart. Resten av fångarna skulle skickas till koncentrationsläger. Många av dem dog. Till exempel beräknas koncentrationslägret Auschwitz haft omkring 15 000 sovjetiska fångar, 3 000 av dem fördes inte in i lägrets register. De mördades så fort de anlände till lägret.